Det var en perfekt date night. Vi började med middag på Aja. Restaurangen ligger precis över gatan från oss så man ser nästan in i vårt vardagsrum från matsalen. Det var vårt första besök och vi blev riktigt förtjusta. God mat från en bred men lockande meny som täcker hela Asien. Vi åt edamame med salt och chili och malaysiska split pea fritters med pickled mango till förrätt och sen åt Sumit salt and peppar tofu och jag åt paneng curry. Till efterrätt klämde vi i oss choklad-vårrullar med roasted banana glass. Mmmm! Aja blir en återkommande favorit misstänker jag...
Sen iväg till Buckhead Theatre - mitt i vårt neighbourhood och väldigt nära Sumits jobb - för att se Indigo Girls live. Jag visste, och hade förberett Sumit på, att 75% av publiken skulle bestå av lesbiska tjejer. L:s M hade berättat att de alla kör Subaru och bor i deras neighbourhood. L och M bor i Decatur (låter som: "d*ck-hater"). Och så var det. Förutom dem var det en del bögar, en del tjejkompisgäng, och en del par. Ganska blandade åldrar och typer. Fast huvudsakligen vitt. Vi var på plats strax efter 8 och de intog inte scenen förräns efter 10, men Sumit höll sig väl road med Mammas favoritlek - lista ut vem som är mannen och vem som är kvinnan i förhållandet. Han var hur nöjd som helst.
Mina roade sig på annat håll. Frekventa badrumsbesök på konsert med 80% kvinnor i publiken innebär låååånga köer till toaletten. Eftersom kön till herrarnas var lite lite kortare än till damernas, och eftersom det ändå mest stod tjejer i den kön, slank jag in till herrummet. Framför mig i kön vid första besöket stod ett lite äldre par. Hon bara skrattade och skrattade och han bara rodnade. Hon sa "you can use the urinal if you want to" men han stod snällt kvar i kön till båsen. Vi stod i kö längs med pissoarerna så kanske inte så konstigt att han inte var sugen. Men efter ett tag kom det in ett par killar. Den ena sa "whoa, it's like Allie McBeal in here" (amerikanernas enda upplevelse av delade toaletter). De tog en titt på kön och bestämde sig ändå för att använda pissoarerna precis intill oss. Men som tjejen bakom mig sa: "I guess, they can be pretty sure that no one in here is interested" (seriously though so gissar jag att de inte hade varit så himla intresserade heller - they were not playing for that team).
Men det var såklart Indigo Girls som var the main attraction igår och det var verkligen otroligt häftigt att se dem spela live. Jag kan inte förstå att två kvinnor med varsitt instrument (de bytte iofs mellan varje låt och spelade alla möjliga olika gitarrer, banjos, ukeleles, munspel mm) kan göra sånt ljud. Det är helt fantastiskt. De spelade fler låtar som jag inte kände igen än jag hade förväntat mig, men också många gamla favoriter som jag bara älskar. Det var väldigt väldigt häftigt - något jag har velat se så otroligt länge och faktiskt ett minne för livet. Extrahäftigt är det att de ju kommer ifrån Atlanta och att detta var kick-offen på deras turné som de åkte iväg på direkt igår kväll. Buckhead Theatre är ganska litet och man kände att man kom väldigt nära. Och mellansnacket var väldigt familjärt. Som att de spelade för ett gäng kompisar. Det är så koolt att lyssna på deras texter nu och veta att de är skrivna här. När de sjunger "distant shape of my hometown" so menar de Atlanta! Emily Saliers har till och med en restaurang i Decatur som heter Watershed (efter en av deras låtar) som vi måste gå på snart.
Det var en fantastisk kväll och en dröm som gick i uppfyllelse.
"Thanks y'all!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar