Stormigt in the ATL

Efter vår weekly kontroll hos OB läkaren och god snabblunch på Bricktops fick jag idag lite pampering tid. Sumit har efter mycket intensiv lobbying lyckats övertala mig att gå ner på halvtidsplugg fram till födseln. Tanken är att jag ska ta det lite lugnt, vila lite, och "ta hand om mig själv". Steg 1: klippning. Har inte skett sen i augusti och håret är nu så tjockt att det inte går att göra något annat än att bara ha upp det i en hästsvans. Och så inser jag att det kanske inte kommer kunna vara prio 1 på ett tag att komma iväg till frisören. Så i eftermiddags köpte jag en latte och åkte iväg till Van Michaels salong som ligger bredvid Whole Foods .

När jag nyfönad och plattångad och fin skulle lämna salongen var det dock full-on storm. Alltså monsunregn av indiska proportioner. Jag som hade varit duktig och parkerat själv istället för att ta valet-parkering (love complimentary valet!!) eftersom det ändå fanns en plats bara kanske 20 meter från porten... Jag hade inget paraply och det såg inte ut som att det skulle lätta anytime soon, så jag drog kappan om mig så gott det gick (dvs, typ inte alls med tanke på basketbollen under tröjan) och sprang. Det tog bara några sekunder att komma till bilen men jag var helt genomdränkt, like, down to my underwear. Det var jättemycket vatten på vägarna och bara totalkaos. När jag kom hem och slog på tv:n gick det en varningsremsa på skärmen att det var storstorm och tornada warning i ett antal counties. Och efter en massa närliggande counties kom det upp: Fulton County. Det är ju där vi bor! Jag skippade att åka iväg till yogan på kvällen men annars var allt som vanligt. Trodde vi. Idag har de dock bekräftat att det var en tornado och minst en gata i Gwinett County (precis bredvid vår county) totalförstördes. Stora hus har tappat taken och vissa var helt jämnade med marken. Det rapporterades till och med om det på CNN.

Själva var vi ute och testade en ny restaurang (ny för oss, inte ny för Atlanta): Antico Pizza. Från utsidan såg det inte ut som mycket men det var faktiskt ett häftigt ställe. Vi satt vid långbord i köket (som egentligen såg mer ut som ett garage) med de tre gigantiska ugnarna som är importerade från Neapel. Pizzan serverades direkt på sina stora plåtar och folk hade med sig eget vin. Koolt ställe och väldigt gott!

En lååång långhelg

Thanksgiving är en fyradagars helg och tydligen största shoppinghelgen på året. På själva Thanksgiving är nästan allting totalstängt. Man kan inte tanka bilen eller köpa mjölk eller nästan någonting. Men dagen efter Thanksgiving var Black Friday. This is big time shopping.

Jag hade lagt upp en superbra plan för hur vi skulle maximera denna möjlighet: vid midnatt natten till fredagen skulle vi befinna oss i North Georgia vid North Georgia Premium Outlets. Där finns en Cole Haan outlet som hade Midnight Madness Sale med 50% rabatt på outlet priserna (som redan är ungefär 25% av butikspriserna), och som de super-customers vi är, hade vi även fått en extra 20% kupong hem på posten. Sumit älskar ju Cole Haan och hade sneglat på ett par väskor i flera månader, så den rean ville vi ju inte missa. Och det finns en massa andra bra outlet.butiker där också! Efter outleten tyckte jag vi skulle bege oss tillbaka till Atlanta och ta ett stopp på till exempel IHOP (International House of Pancakes) som har öppet dygnet runt. Viktigt att inte gå och lägga sig emellan och tappa shopping-high känslan. Sen öppnade några butiker kl. 3 på morgonen. Men det viktiga var att befinna sig på Lenox Square Mall kl. 5 när de öppnade för där skulle Club Monaco (bådas favvobutik) 30% rea på allt som redan var reat och vi hade båda sneglat på ett par grejer där men avvaktat med att köpa. Vi skulle också köpa vår digitala systemkamera som vi efter mycket research valt ut. Klockan 8 öppnade Phipps Plaza (lyxgallerian next door) med breakfast and gift bags.

Tyvärr blev min plan brutalt nerröstad av min man som var helt säker på att om vi hade genomfört denna strapats och alltså inte sovit en blund, så hade förlossningen börjat på fredagen när vi var supertrötta och inte hade några reserver att dra ifrån. Han hade förmodligen rätt. Ingen av oss sov bra på torsdag natten så det blev ingen all-nighter. Men på fredag morgon åkte vi ändå iväg till Lenox i förhoppningen om att de grejerna vi ville ha fortfarande skulle vara kvar. Och vi hade tur och fick tag i allt. Det svåraste var att hitta parkering. Det var regnigt och trist och vi fick cirkla parkeringen många gånger innan vi fick en plats. Kön till valet-parkering var alldeles för lång för att det skulle vara en option. Efter Lenox åkte vi upp till outleten och shoppade loss på Cole Haan. Så pass mycket så expediten (som också kände igen oss sedan tidigare shopping sprees där) först berättade hur mycket vi hade sparat (vågar inte ens berätta hur mycket det var) och sen vad totalen blev. Suffice to say at efter shoppingen där (3 väskor, 3 par skor) tittade vi inte ens in i de andra outlet-butikerna utan det var dags att call it a day. En riktigt lyckad shoppingdag!

På lördagen var vi på Highland Bakery och brunchade med det vanliga svenskblandade gänget och deras små. Det var sjukt mycket folk men gott och trevligt. Efteråt gick Sumit och jag en promenad i solen. Jag har blivit så mycket bättre så detta kunde genomföras i nästan normal-person takt utan stödbälte! Hurra! Det var en jättefin, lite sval höstdag.

Thanksgiving

En riktig amerikansk Thanksgiving har vi nu fått uppleva. S från gravidgympan, som fick sin dotter för två veckor sedan, bjöd hem oss till henne och hennes man för en laidback family Thanksgiving. Hon kommer från Portland och hennes föräldrar var på besök. Hennes man kommer från Amarillo, Texas och hans brorsdotter med pojkvän och en annan kompis hemifrån var också med. Det var supertrevligt. Ungefär som julafton fast med Turkey istället för julbord, fotboll istället för Kalle Anka och inga presenter. Jättegod middag, massor av olika efterrätter. Och vi satt ute i solig med höstvacker trädgård! Faktiskt en holiday som inte har blivit så överkommersialiserad.

Nya bebben - kolla på minifötterna!

Sumit pappatränar lite - ser bra ut, eller hur?

Vi började dock dagen med det riktiga firandet för det var Sumits födelsedag! Han blev väckt (eller, han låtsades att han blev väckt eftersom han såklart hade varit vaken jättemycket längre än jag) med frukost på sängen och tårta (pumpkin cupcakes med cream cheese frosting). Vi hade inte berättat för S och hennes familj att Sumit fyllde år men det kom fram så det blev sång och tända ljus och allting på kvällen också.

Fredagsfeeling

Igår kväll firade vi tre år tillsammans med date night på Watershed. Watershed ägs av Emily Saliers från Indigo Girls och serverar riktig southern mat. Jag hade verkligen sett fram emot att testa den här restaurangen och den var bra! Särskilt chokladkakan "Very Good Chocolate Cake" var verkligen jättegod.

Och idag är det fredag. På sätt och vis. Det är Thanksgiving imorgon och lång långhelg! Imorgon är också Sumits födelsedag! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

I am the champion!

Igår kväll var jag på min första (och troligtvis sista - jag tror inte nyfödda små skrikiga bebisar uppskattas så mycket) SWEA träff´. Det var kakbytarkväll. Trevligt. Man skulle ta med sig 30-40 hembakade kakor och sen smakade vi på alla och så fick man med sig en blandning av alla andra kakor med sig hem. Vi röstade också fram årets godaste och årets finaste julkaka, och gissa vem som tog hem godaste-kakan-priset? Minas saffransbiscotti! Hurra! L hade bakat jättegoda och fina kakor med pepparmintsmak och vann överlägset priset för finaste kakan. Vi fick varsin amaryllis.

Kvällens höjdpunkt var ändå mamman till en 10 månaders bebis (som var i Atlanta på besök hos sin mamma som bor här) som frågade när jag var beräknad till. När jag sa att det var tre veckor kvar sa hon "Oj - men du är så liten så jag trodde du skulle säga 2-3 månader". I LOVE her!

Här är jag med vinnarkakan och priset:

Bäst före

Nu har vi mjölk i kylen som får bli äldre än magen!

Last Belly Standing

A's vatten har precis gått så hon får en bebis närsomhelst. Fingers crossed att hennes man hinner hem från Florida i tid (även om han tydligen är helt bestämd på att inte vara med i rummet under förlossningen. Galet. Hon är inte due förräns den 23 december men kom igång på tisdag kväll efter yogan och åkte in på onsdag morgon. De försökte få värkarna att stanna upp men verkar inte ha lyckats så bra för nu är ju bebben på väg. A stressar mest över att nurseryn inte är klar och jag hoppas att bebisen är tillräckligt stor och har tillräckligt utvecklade lungor så att nurseryn verkligen är hennes största problem...

Så nu är jag snart the last belly standing... Men alla tidiga ankomster har stressat upp mig lite grand. I förrgår fick jag ett ryck och sorterade upp och började tvätta alla bebisens kläder och sängkläder och sånt. Åh vad allt är så teenytinysupersött så man knappt kan hantera det! Alla mini-bodysar och herrugud - strumporna!! Och de små mini-vantarna som ska skydda från små riviga fingernaglar - de är så tiny! Man kan inte alls förstå att det ska få plats med små händer i dem. Tooo cute. Ni skulle ha sett Sumits ansikte när han kom hem sent på kvällen (efter Murdery Mystery Night med jobbet) och såg cutie overload på tvättstället i hallen.

En till vecka har gått och i helgen har vi lite grejer att fixa. Nästa helg är ju Thanksgiving så då är allt lite nerstängt här och därefter är vi verkligen i straffområdet, som Sumit säger - då kan det bli mål närsomhelst. Så vi måste verkligen köpa en kamera, hämta skötväskan och fixa allt det sista nu. Imorgon ska vi också gå på kurs i första hjälpen för barn - sista momentet på Bad Parent Listan. Så det blir mest ärenden och fix i helgen. Men nästa vecka är en riktig kortis - bara tre dagar. Inga gravidgympor och massor att fira! Den 23e är det tre år sedan vi träffades live för första gången i Delhi och den 25e fyller Sumit år.

Annars är det intensivt plugg som gäller för min del just nu. Jag sitter framför datorn nästan oavbrutet och kämpar med mina kurser. Det skulle vara så skönt om jag kunde bli ganska klar med det mesta innan bebben kommer. Men det förutsätter att lillen känner för att stanna i ugnen ett tag till och baka klart ordentligt. Vi får väl se vad den har för planer! Det känns annars som att h*n är ganska redo att komma ut i världen. På kvällarna känns det i alla fall som att h*n försöker sparka sin väg ut redan nu. H*n kan få Sumits hand attt verkligen hoppa till från magen. Jätteroligt.

Fascinating

Igår var sista yogan på ett par veckor eftersom allt är lite nerstängt nästa vecka på grund av Thanksgiving. Det kändes lite konstigt alltihop. Det är bara jag och A kvar av de fyra original gangsters i vårt lilla gäng nu när S har fått sin dotter. Vi har joinats av tre nya som är ganska tidigt i sina graviditeter.

En av dessa tjejer skulle på sin 20 veckors scan imorgon. Men berättade att de inte skulle ta reda på kön. De ska få beskedet på papper i ett kuvert. Detta kuvert ska de ta med sig direkt till en cake-maker som ska baka en tårta som är rosa eller blå på insidan beroende på beskedet i kuvertet. Sen ska de ha en stor fest för alla sina vänner och familjer med en stor cake-cutting ceremony varigenom de, och alla de känner, kommer att få reda på om de väntar en pojke eller en flicka. Fascinating.

Jag kan lite grand undra om könet på ett ofött barn är en så big deal för någon annan än just föräldrarna och kanske de allra närmaste?? Men det var minst sagt kreativt...

Igår när jag skulle byta om (för vi var på Dave Matthews Band konsert!!) kom instruktören J inspringande i omklädningsrummet och gav mig sitt kort med kontaktinfo "just in case - you never know". Så nu börjar det kännas som att vi är lite i sluttampen... Idag är jag dock mest orolig för A som meddelade imorse att hon kände sig lite förkyld och sen två timmar senare mejlar att hon är inlagd på sjukhus där de försöker stoppa hennes labour. Hon är inte due förräns 23 december så jag hoppas verkligen att det är falskt larm...

Dave Matthews Band konsert på Philips Arena

Idag är det den 11e!!

Idag är det den 11e november. Och alltså precis en månad kvar till vår due date den 11e december! (Om vi bortser ifrån att våra läkare verkar ha bestämt sig för att vi är due den 8 december istället...)

Idag föddes också S' bebis! Förra veckan kom C-D:s bebbe till slut via oplanerat kejsarsnitt på torsdag morgon (ungefär precis samtidigt som K:s bebbe, också med kejsarsnitt, dock planerad, på samma sjukhus). C-D var först i vårt lilla gäng. S stod näst på tur men skulle inte få sin lilla flicka förräns den 23 november. På tisdag kväll efter yogan berättade hon dock att hon var öppen redan. Sen igår kväll kom hon igång och lilltjejen (bara 6 pounds) föddes imorse, ca två timmar efter att de kommit in till sjukhuset. S mejlade mig 40 minuter efter födseln och allt hade gått bra.

S och jag har gått i väldigt lika tankar kring förlossningarna och haft samma intentioner och förhoppningar kring hur det ska gå. Och vi har varit rätt ensamma i det bland tjejerna på våra gympor. Så jag är helt överlycklig för hennes skull att hon fick den förlossningen som hon ville ha. Inte en enkel såklart, men relativt snabb och helt drogfri!

Med S' bebis ute i världen står vi plötsligt näst i kö! Det är vår tur näst och det är inte långt kvar nu. Jag har varit tokfokuserad på en liten uppsats hela veckan - jag känner press nu att försöka hinna klart med mina kurser - och har bara stannat upp för läkarbesök på tisdag morgon, yoga på tisdag kväll, middag igår kväll och vattengympa ikväll. Men nu är jag nästan klar för inlämning imorgon.

Igår kväll åt vi middag med besökande kompis' kompis K och hennes kollega. Vi var äntligen på Bistro Niko som ska vara en av Atlantas allra bästa restauranger och det var verkligen bra. Och helt proppfullt även kl. 21 på en onsdag kväll! Det var roligt att träffa lite folk from home och kul att höra deras intryck efter några dagar i Atlanta. Vi togs tillbaka till våra första dagar här och upplevelsen av att det är en ganska konstig stad egentligen i hur den är upplagd. Helt klart dålig stadsplanering. Nu tänker vi inte så mycket på det längre. Och vi har ju stormtrivts hela tiden ändå.

Now back to work!

Pregnancy-brain och hormon-labilitet

Efter vår mysiga Diwali började helgen med lite drama. Sumit hade skrivit upp i sin kalender att vi hade Infant CPR kurs på lördag morgon. Jag hade inte skrivit upp det men hade det i huvudet att det var den 13e vi skulle på kurs (det var jag som hade bokat det) och lyckades övertala Sumit att det inte var denna helg. Vi pratade om det på fredagen men glömde kolla. Sen på lördag när jag kollade mina mejl så insåg jag att det var den 6e i var bokade att gå på kurs. Och vi hade missat det. Allt var redan betalt och jag kände mig så dum som hade tagit fel på dagen och dessutom lyckats övertyga Sumit att det var han som hade skrivit upp fel dag. Jag ville också så gärna få klart alla våra kurser och detta var den sista. Så gravidhjärna + hormoner = jag blev jätteledsen och började gråta. Så löjligt.

Till slut lyckades jag ta mig samman och vi var på lite shopping. Det var så kallt på lördag så vi var tvungna att klä på oss ordentligt för första gången. AC:n stängde vi bara av för ett par dagar sedan men i fredags var vi tvungna att sätta igång systemet igen - denna gång på värme. Vi har värme på i bilen också. Jag hade inte med mig några riktiga vinterkläder hit när vi flyttade - inte så konstigt kanske eftersom jag inte skulle komma in i några av de kläderna nu, så jag har handlat lite grav-tröjor och sånt. Något konstigare att Sumit inte har med sig en enda tröja. Så igår var vi och köpte en pläd och varsin varm och skön Abercrombie & Fitch hoodie. Jag fick ta en large (största damstorleken) och det är ändå en decimeter mellan blixtlås-rälsen... Vilket är lite konstigt eftersom jag har small i alla andra amerikanska kläder eftersom storlekarna är så anpassade efter alla tjockisar... Vi köpte också en pläd.

På kvällen (efter lite siesta) var vi på middag och bio. Vi såg Due Date som var väldigt rolig. Värd att se. Och den börjar i Atlanta! Idag har vi lite hemmafix bara.

Diwali in the ATL

Sumits Paranthas

Minas Kulfi

Det var Diwali igår så vi tog ledigt och mjukstartade till och med vår långhelg med date night redan på torsdag kväll. Jag var dödstrött och inte på träningshumör. Och framförallt hade jag haft en så bra dag ont-mässigt och även fast jag vet att det är bra att röra på mig och att vattengympan är en bra grej, så har jag alltid lite mer ont efteråt och det tog emot att bryta en så bra-i-kroppen-känsla. Så vi åkte över vägen till Aja - vår lokala fin-asiat - och åt en jättegod middag.

Igår firade vi superskön Diwali. Vi hade misstagit oss lite på dagarna och trodde inte att det var Diwali förräns nästa vecka, så det blev lite sista-minuten planering för att få ihop det (tänk er att komma på att det är julafton två dagar innan). Vi har alltså inte direkt varit jätteduk tiga med att posta Diwalipresenter och sånt i tid om man säger så... Men vi åt mysfrukost och hade lite presentutdelning (jag fick JÄTTEfina presenter av Sumit!!). Och så var vi iväg på den indiska affären och handlade lite. Och vägg-i-vägg med den finns en vegetarisk chaat restaurang så vi åt lunch där och fick vår dos kachori (supergott) och chole bhature (sådär) och sånt.

Sen fixade Sumit god middag och jag gjorde efterrätt - phirni (sådär gott men den var faktiskt gjord från en mix så jag tar inte på mig hela ansvaret) och hemmagjord kulfi´med kardemumma och mandel och granatäpple (god!). Och vi tände en massa ljus och gjorde det mysigt. Sumits mamma hade spelat in Diwali-poojan på bellybuds-sidan så att bebisen kunde lyssna i magen och det var väldigt tyst och koncentrerat där inne i några minuter.

Nu är vi igång!

Idag föder C-D sin bebbe på Northside. Hon är först ut i det lilla gänget på fyra som går på både yoga och vattengympa tillsammans och som alla har ett par veckor emellan nedkomstdatumena. Egentligen är C-D due först på söndag men de sätter igång henne nu (såklart). Näst ut är S den 23 nov, och sen vi, och sen A vid jul... Det känns lite galet att det har blivit våra turer nu. Och konstigt att tänka sig att när vi tre övriga samlas i poolen imorgon, då sitter C-D på sjukhuset med en bebis i famnen!

Invalider är vi allihopa allihopa allihopa....

Invaliditeten härjar fritt i familjen Malhotra. Igår kväll vinkade jag av en laddad Sumit - uppklädd i fina fotbollsuniformen och redo för match. De skulle spela rätt sent - 22:15. Redan kvart i elva hörde jag dock nyckeln i låset och visste direkt att det inte kunde vara bra att han var hemma så snabbt igen. Och mycket riktigt haltade Sumit in i lägenheten och hade sträckt vänstra vaden. Sååå tråkigt att det händer nu när han är så väl igång med träningen och när de har så roligt på fotbollsplanen...

Så nu haltar vi båda omkring och hjälper varandra ta av och på skor och strumpor. Det är lite blind-leder-blind över det hela. Typiskt!

Sumits första Halloween

Sumits allra första Halloween firades med pumpa ;-) och ståt.

Rasta-mannen

The Swedish Chef





Vi bakade pumpa-cupcakes med cream cheese frosting. Vi fixade costumes - Sumit fick rastaflätor och jag var kock. Sumit gjorde en jack-o-lantern och jag kokade pumpasoppa och lagade pumparisotto (förvisso dagen efter Halloween, men ändå).

Pumpa-cupcakes med cream cheese frosting

Och på självaste Halloween-kvällen var vi med min gravgympekompis A hos hennes föräldrar som bor ganska centralt i midtown. I ett förortigt villaområde med stora hus med stadens skyskrapor runtomkring. På Halloween spärrar polisen av några gator i området så att barnen kan springa fritt mellan husen. Vi åt pizza, delade ut godis till alla söta små (och några lite större) utklädda barn, och satte sen på oss våra costumes och gick en vända och tittade på barnen och de dekorerade husen. A var utklädd till peanut m&m - lite kul med gravidmage. Hon hade funderat på att vara gravid nunna vilket ju hade varit superroligt, men de är katoliker så hon vågade inte...

Det var jätteroligt att se alla barn helt sockerhöga och överlyckliga - jag kan verkligen komma ihåg precis hur roligt det var att trick-or-treata.

A delar ut godis

Ett av de dekorerade husen

A bad day

Allt är inte guld och gröna skogar i Buckhead. När Sumit kom hem från jobbet på fredag kväll - med cookies och halloween cupcakes från kontorets halloween-firande i högsta hugg - möttes han av en gråtande Mina. Jag hade rest mig upp lite konstigt under eftermiddagen och foglossningssmärtan hade snabbt gått från ok till OMG-jag-kan-ju-inte-gå. Jag kunde knappt röra på mig överhuvudtaget och hade fått lite panik av chocken. Plötsligt såg jag framför mig hur bilkörning, yoga, vattengympa - ja, i princip allt som innebär självständighet och ett eget liv här för mig - skulle ryka. Det kändes som en bedrest-dom. Och 6ish veckor är ganska lång tid att ha ont i varenda lilla rörelse.

Superstjärnan Sumit lyckades lugna mig och få mig att ändra perspektiv från 'hur länge kommer jag ha ont efter födseln' till 'nu tänker vi bara på ikväll och hur vi ska hantera det nu' och jag kunde lugna ner mig, ta en alvedon, vila lite och sen försiktigt förflytta mig till badkaret och sen till soffan för lite middag. Jag kunde knappt gå och jag behövde hjälp för att sätta mig (och bara på en hög hög kuddar så jag inte behövde böja mig så lågt) och resa mig upp, och få av mig kläderna, och komma upp i sängen osv. Men vi tog oss igenom kvällen och paniken lade sig lite.

Halv3 på morgonen väcktes vi av det förskräckligt höga brandlarmet som hos oss låter mest i sovrummen. Larmet var igång rätt länge men vi såg aldrig någon rök, och det kom aldrig någon brandbil (brandstationen ligger ett kvarter härifrån). Några av grannarna stod ute vid poolen på innergården, men det var kallt och om det skulle brinna på riktigt känns det bättre att hoppa rakt ut från vår terass än att vara fast på innergården med stora staket ut mot gatan. Jag vet inte hur jag hade tagit mig över relingen runt terassen men Sumit hade en plan med stolar och barstolar och det hade nog gått... Så vi klädde på oss och satte på oss hörlurar och väntade tills larmet upphörde. Sen kunde jag inte sova för jag var så orolig över att bebisen inte hade rört sig under all dramatik. Larmet var så otroligt högt så jag tänkte att nu har bebben skrämts till hjärtstillestånd. Så stackars Sumit fick springa och hämta jus för att sockerchocka den lill* till lite rörelser och till slut kom det ett par sparkar så vi kunde slappna av.

Det var alltså en konstig kväll och natt och vi var rätt sega och kände oss lite mörbultade på lördag morgon.

Sen blev det faktiskt bättre under helgen. Nya grundnivån är helt klart sämre än innan fredag, men efter att ha varit out and about någon timme i lördags så kunde jag gå mer eller mindre normalt eller i alla fall långsamt men inte så långsamt och vaggigt så att folk stirrar. Detsamma idag.

Onsdag igen

Onsdag igen. Dagarna och veckorna går så fort just nu så jag knappt hinner med. Tiden verkligen flyger förbi. Det är både jättepositivt och härligt och spännande för det betyder att vi kommer närmare och närmare stora dagen, men jag är också rätt stressad av mina kurser som tar lite mer tid än jag hade trott. Jag sitter och kodar hemsidor till mina laborationer för fullt men det tar mig otroligt lång tid. Senaste dagarna har jag suttit framför laptopen non-stop. För att inte ens tänka på ekonomikursen som jag typ inte har ägnat en tanke på flera veckor och den sista kursen som börjar om en vecka...

Annars är allt bra. Sumit är just nu på väg till San Francisco på blixtvisit. Han är tillbaka imorgon kväll. Han har börjat spela fotboll med ett jobblag i en liga på måndagar vilket han verkar tycka är jättekul (de leder ligan!).

Förra helgen gick bort lite eftersom vi hade Childbirth Class hela dagen i lördags.  Det var en rätt bra dag. Framförallt skönt eftersom man fick lite info som handlade lite mer specifikt om just rutinerna på Piedmont Hospital där vi ska föda. Vi börjar få rätt bra koll på hur allting funkar här. Jag tycker det är galet att det inte finns något alternativ emellan en helt naturlig förlossning med bara badkar/dusch och andning till hjälp som smärtlindring (ingen lustgas här inte) och knock-out epiduralen där du är fast liggande i sängen med dropp och kateter och en massa värkfärstärkande medel i systemet (de kör inte med walking/standing-epiduraler här), men så är fallet så det är bara att bestämma sig...

Förutom kursen hann vi med att testa TukTuk Thai Food Loft på fredag kväll. Kändes som att vara på en finare resto i Bangkok - schysst! Och på lördag kväll (efter en liten siesta då vi båda var helt slut efter kursen och ännu en ganska sömnlös natt) var vi på Phipps och åt lite middag och såg "Life as we know it" som faktiskt var rätt bra. Vi visste inte i förväg att den utspelar sig i Atlanta så det var lite extraroligt. Söndag blev en riktig fixardag med storstädning och veckohandling. Jag har infrysningsmani just nu och kör storkok ett par gånger i veckan för att fylla frysen med en massa bra mat så vi är kittade när vi kommer hem från sjukhuset.

Nu sparkas det för fullt i magen - kvällspasset är igång! Bebben och jag är lite osyncade där. Precis när jag försöker komma ner i varv och förhoppningsvis få lite sömn, så varvar bebben upp för dygnets mest aktiva timmar. Och nu när den har mindre plats där inne så känns det verkligen! Det är jättehäftigt!

Housewife Wednesday

Mr. MarComs har intensiva dagar på jobbet den här veckan. Men aldrig förr har väl någon haft så roligt på jobbet. Han ser så lycklig ut och är helt uppfylld av kampanjidéer mm. Jätteroligt att se. Jag kämpar mig igenom en mindre roligt laboration som handlar om doctype sniffing, Quirks mode, MIME, frames och diverse annan grekiska som jag inte fattar ett dunst av.

Ikväll har Sumit spelat tennis ett par timmar och jag har hemmafruat - tvättat, städat, sorterat och vikt ren tvätt och bakat bullar to be exact. Jag missade kanelbullens dag för ett par veckor sedan och har inte riktigt kommit över det - vad är jag för hemmafru som inte bakar bullar till kanelbullens dag?? Men idag har jag tagit revansch på den fronten.

Och nu kom Sumit precis in genom dörren och ropade "kanelbullar!" när han kände doften. Snack time!

Mila's Daydreams

Mila's Daydreams är en fantastiskt rolig blogg som ni måste ta en titt på. En finsk copywriter på mammaledighet roar sig med att gissa vad hennes sovande bebis drömmer om och skapa scener runtomkring henne när hon sover. Så sött!!

Sunday Night in Buckhead

Söndag kväll i Buckhead. Efter stora highlighten med Indigo Girls i fredags har vi haft en ganska lugn helg. Vi har dragit ner på tempot lite eftersom jag plötsligt är lite mindre comfortable...

Igår joinade vi L&M, S&P och S med deras småttingar i Centenial Park nere på stan där de hade gått ett "lopp" för youth diabetes tror jag. Vi skippade att gå eftersom jag inte är superrörlig längre (har ganska ont av foglossningen nu) men slöt upp för lite häng i solen vid mållinjen. Det var supervarmt och skönt och vi hängde en stund i parken med kidsen och jag fick höra en massa hemskheter om vad jag har att se fram emot efter förlossningen. Apparently kommer jag kissa på mig stup i kvarten så det låter ju roligt... Sen var vi inne på CNN för lite mellis i deras stora food court. På eftermiddagen var vi på New Baby Products (där jag såklart träffade på en vattengympa-kompis) och inhandlade diverse spännande saker: stretch mark cream och stödbälte som jag ska ha när jag är up and around och rör på mig som jag hoppas ska hjälpa lite. ;-)

Idag har vi inte gjort jättemycket. Vi åt lunch ute i solen på Quattro nere i Piedmont Park och veckohandlade på vägen hem. Det är jättevarmt och skönt på dagarna just nu, runt 27-30 grader. Och svalt och skönt på morgon och kväll - man kan ha terassdörren öppen och få lite frisk luft för första gången sen vi flyttade in.

Mina och magen chillar lite i solen i Centenial Park...

Imorgon bitti ska vi till OB:n på kontroll. Vi går varannan vecka nu ett par gånger och sen går vi över till varje vecka. Sen blir det en superintensiv jobbvecka för Sumit och jag är fast besluten att ta lite mark på studiefronten och komma ikapp min plan lite...

Power of two

Now the parking lot is empty

Everyone's gone someplace

I pick you up and in the trunk I've packed

A cooler and a two day suitcase

'Cause there's a place we like to drive

Way out in the country

And five miles out of the city limit we're singin'

And your hand's upon my leg

So we're ok, we're fine

Baby I'm here to stop your crying

Chase all the ghosts from your head

I'm stronger than the monster beneath your bed

Smarter than the tricks played on your heart

Look at them together then we'll take them apart

Adding up the total of a love that's true

Multiply life by the power of two

Of all the things that I am afraid of

I'm not afraid to tell

And if we ever leave a legacy

It's that we loved each other well

Because I've seen the shadows of so many people

Trying on the treasures of youth

But a road that fancy and fast ends in a fatal crash

And I'm glad we got off to tell you the truth

So we're ok, we're fine

Baby I'm here to stop your crying

Chase all the ghosts from your head

I'm stronger than the monster beneath your bed

Smarter than the tricks played on your heart

Look at them together then we'll take them apart

Adding up the total of a love that's true

Multiply life by the power of two

All the shiny little trinkets of temptation

Something new instead of something old

All you gotta do is scratch beneath the surface

And it's fool's gold, fool's gold, fool's gold

Now we're talking about a difficult thing

And your eyes are getting wet

But I took us for better and I took us for worse

And don't you ever forget it

Now the steel bars between me and a promise

Suddenly bend with ease

Cause the closer I'm bound in love to you

The closer I am to free

So we're ok, we're fine

Baby I'm here to stop your crying

Chase all the ghosts from your head

I'm stronger than the monster beneath your bed

Smarter than the tricks played on your heart

Look at them together then we'll take them apart

Adding up the total of a love that's true

Multiply life by the power of two

Thanks y'all!

Igår kväll var rätt historiskt för mig. Jag har räknat ut att jag har varit stor Indigo Girls fan i mer än halva mitt liv. Jag har lyssnat på och älskat deras musik genom mina tonår, genom studier, på resor, i bilen när jag först hade börjat köra, genom förälskelser och break-ups - ja, genom allt. Jag älskar melodierna, jag älskar texterna, jag älskar verkligen deras musik. Jag kan varje ord, varje beat, varje stråk. Och igår kväll såg vi Indigo Girls live.

Det var en perfekt date night. Vi började med middag på Aja. Restaurangen ligger precis över gatan från oss så man ser nästan in i vårt vardagsrum från matsalen. Det var vårt första besök och vi blev riktigt förtjusta. God mat från en bred men lockande meny som täcker hela Asien. Vi åt edamame med salt och chili och malaysiska split pea fritters med pickled mango till förrätt och sen åt Sumit salt and peppar tofu och jag åt paneng curry. Till efterrätt klämde vi i oss choklad-vårrullar med roasted banana glass. Mmmm! Aja blir en återkommande favorit misstänker jag...

Sen iväg till Buckhead Theatre - mitt i vårt neighbourhood och väldigt nära Sumits jobb - för att se Indigo Girls live. Jag visste, och hade förberett Sumit på, att 75% av publiken skulle bestå av lesbiska tjejer. L:s M hade berättat att de alla kör Subaru och bor i deras neighbourhood. L och M bor i Decatur (låter som: "d*ck-hater"). Och så var det. Förutom dem var det en del bögar, en del tjejkompisgäng, och en del par. Ganska blandade åldrar och typer. Fast huvudsakligen vitt. Vi var på plats strax efter 8 och de intog inte scenen förräns efter 10, men Sumit höll sig väl road med Mammas favoritlek - lista ut vem som är mannen och vem som är kvinnan i förhållandet. Han var hur nöjd som helst.

Mina roade sig på annat håll. Frekventa badrumsbesök på konsert med 80% kvinnor i publiken innebär låååånga köer till toaletten. Eftersom kön till herrarnas var lite lite kortare än till damernas, och eftersom det ändå mest stod tjejer i den kön, slank jag in till herrummet. Framför mig i kön vid första besöket stod ett lite äldre par. Hon bara skrattade och skrattade och han bara rodnade. Hon sa "you can use the urinal if you want to" men han stod snällt kvar i kön till båsen. Vi stod i kö längs med pissoarerna så kanske inte så konstigt att han inte var sugen. Men efter ett tag kom det in ett par killar. Den ena sa "whoa, it's like Allie McBeal in here" (amerikanernas enda upplevelse av delade toaletter). De tog en titt på kön och bestämde sig ändå för att använda pissoarerna precis intill oss. Men som tjejen bakom mig sa: "I guess, they can be pretty sure that no one in here is interested" (seriously though so gissar jag att de inte hade varit så himla intresserade heller - they were not playing for that team).

Men det var såklart Indigo Girls som var the main attraction igår och det var verkligen otroligt häftigt att se dem spela live. Jag kan inte förstå att två kvinnor med varsitt instrument (de bytte iofs mellan varje låt och spelade alla möjliga olika gitarrer, banjos, ukeleles, munspel mm) kan göra sånt ljud. Det är helt fantastiskt. De spelade fler låtar som jag inte kände igen än jag hade förväntat mig, men också många gamla favoriter som jag bara älskar. Det var väldigt väldigt häftigt - något jag har velat se så otroligt länge och faktiskt ett minne för livet. Extrahäftigt är det att de ju kommer ifrån Atlanta och att detta var kick-offen på deras turné som de åkte iväg på direkt igår kväll. Buckhead Theatre är ganska litet och man kände att man kom väldigt nära. Och mellansnacket var väldigt familjärt. Som att de spelade för ett gäng kompisar. Det är så koolt att lyssna på deras texter nu och veta att de är skrivna här. När de sjunger "distant shape of my hometown" so menar de Atlanta! Emily Saliers har till och med en restaurang i Decatur som heter Watershed (efter en av deras låtar) som vi måste gå på snart.

Det var en fantastisk kväll och en dröm som gick i uppfyllelse.

"Thanks y'all!"

Baby talk på yogan

Igår kväll var vi bara tre pers på yogan. Tre av fyra regulars.

Jag trodde jag var sen och sprang in till en tom sal och insåg att jag var först på plats. C-D är oftast lite sen så A kom in först. Hon har alltid något på gång. Förra veckan när instruktören frågade om det var något särskilt vi ville jobba med sa hon:
A: "You know how vi har lärt oss lite ställningar och övningar som kan uppmuntra bebisen att lägga sig med huvudet neråt? Well, finns det några övningar man kan göra för att få den att vända sig åt andra hållet?".
Och vi alla: "Varför skulle du vilja vända bebisen så den har huvudet uppåt?"
Och A: "Den använder min urinblåsa som kudde - jag är kissnödig hela tiden."
Och vi alla: "Meh, du är gravid. Då är man kissnödig hela tiden."
Och A: "Nej, alltså, jag är kissnödig jämt. Hela tiden."
Och vi alla: "Ja. Gravid."

Denna gång inledde hon med "Is anybody else nesting like crazy?". Hon har någon form av infrysningsmaraton på g.

När C-D kom in var hon på ganska dåligt humör. Hon är beräknad till den 7 november så hon är lite tung och obekväm nu (truth be told så är hon nog lite tung och obekväm även sans graviditet men men). Hon och hennes man hade varit på childbirth class i helgen och hon var lite "freaked out". Däremot hade det varit bra för hennes man som tydligen inte riktigt har fattat grejen till nu men efter kursen hade han både pratat med jobbet om att vara ledig en månad efter födseln och börjat leta efter en städerska då det hade gått upp för honom vad det kan innebära för en kvinna att föda barn och hur hon kanske mår efteråt.

Både A och C-D var rätt irriterade på sina män som tydligen anammar ett helt annat beteende gentemot dem när de är på föräldraförberedande kurser än hemma. C-Ds man hade hållit på och hjälp henne upp från golvet och ur stolen på childbirth class, något som han tydligen aldrig gör hemma. Hon bara "what are you doing??". Och As man klappar henne på magen in public men aldrig hemma. Det är som att de blir nervösa i ett sammanhang och liksom går in i ett beteende som de tror är rätt. Som att de har sett på tv hur man ska göra när man är blivande pappa och så går de in i det beteendet när de är osäkra, men inte alls hemma... Och C-D bara "Why are you even touching me? Do you know how hot I am even without your hot hands on my back?". Och A stämde in med: "And YOU put me in this situation!"

Där satt den!

Dinner & a Movie, Breastfeeding School and the Big Tour!

Ännu en superskön söndagkväll (jag älskar söndagkvällar i Buckhead!) efter en skön helg. Vi följde Cole Haan expeditens goda råd ("go out for lots of dinners! and go to lots of movies! you won't go to another movie for 18 years" typ) och började med traditionsenlig dinner and a movie date i fredags. Dinner vid bardisken på Johhny Rockets - det är lite klyschigt men vi gillar det verkligen. Hamburgare, milk shakes och 50-tals musik. Och movie. Vi såg The Social Network. Helt ok men inte fantastisk.

I lördags gick vi upp tidigt, stannade förbi Starbucks, och åkte vidare ner till Piedmont Hospital (där bebben kommer att födas) för "Breastfeeding School". 3 timmar amningsteknik. Ganska fullsatt aula - mest par, några ensamma tjejer. Några hade snacks. Killen framför oss satt helt utcheckad och meckade med sin blackberry under precis hela kursen. Han hann bara titta upp en snabbis för att ställa en fråga innan han gick tillbaka till mobilen (han lyssnade inte ens på svaret). Det var bra. Jag gick i alla fall därifrån med känslan av att det nog inte är så komplicerat som jag har trott. We shall see soon enough.

På vägen hem stannade vi på Bricktops vid Sumit's jobb och åt lunch i solen. Det har varit sköna 27-29 grader på dagen hela helgen. Som den bästa dagen på sommaren i Sverige, ungefär, och väldigt skönt att vara ute i.

Idag har vi haft en lugn skön dag. Vi jobbade lite på morgonen. Sumit tränade. Efter lunch åkte vi ner till Piedmont igen för en tour av BB. Det var en rätt stor grupp som hade samlats. Alla utom ett par såg ut att vara ungefär lika långt gångna som vi (en tjej hade totalplatt mage och mamma och man i släp). Vi fick se vart vi ska parkera och hur vi kommer in på avdelningen som är låst och larmad. Sen fick vi komma in i ett LDR (Labour Delivery Recovery) rum och se hur det ser ut. Vi fick se den lilla varmesängen för bebisen och sköterskan förklarade att alla undersökningar görs där inne och att de inte tar bebisen därifrån om det inte är något fel. Hon visade förlossningssängen och hur den kan justeras för "natural" births. Hon förklarade också att BB har en egen OR så man behöver inte åka långt för en c-section. Och så lite annan info. Jag var ganska tagen av att komma in i LDR rummet. Det kändes mäktigt. Nästa gång vi är där är det för att föda vår bebis. På rikigt. Klockan tickar bara snabbare och snabbare och nu är det inte långt kvar. Snart är vi där på riktigt... Vi fick även titta in i nurseryn där det idag låg 3-4 bebisar inlindade i blått eller rosa. De förklarade att vi inte får bära bebisarna utanför våra rum - de måste rullas i sina små sängar. Och hur identitetsbanden fungerar - när mamman närmar sig sin egen bebis spelas en liten melodi. Om hon närmar sig någon annans bebis spelas ett lite mer larmande ljud. Utgångarna på avdelningen är också larmade och programmerade att stängas igen om en bebis med band passerar (eller försöker passera). Sen fick vi titta på postpartum rummen där man är sina 48 timmar som man stannar på sjukhuset efter födseln. Någon anmärkte på att det inte fanns tv och musiksystem på dessa små rum till skillnad från de mer välutrustade LDR rummen. "I mean, in here, you might actually be able to enjoy a movie". Sköterskan svarade: "You can enjoy a movie in there (LDR) - as soon as you have your epidural". Sumit kokade lite men sa inget. Till slut delade sköterskan ut broschyrer om The Waters Pavilion till de som var intresserade. Där kan man, för en liten extrakostnad - bara 600 dollar per natt - bo under sina 48 timmar postpartum i en suite med två rum (ett för mamma, ett för familjen) med round-the-clock service inklusive en kock och in-room business center, flat screens etc. Vi är inte intresserade.

Nu söndag kväll. Och söndag kväll betyder att... Sumit lagar god middag! Hurra för det!

Sony Ericsson tar hem priset!

Sumits kollegas kommentar när hon såg bilden:
"You wore a suit?????????????????  I guess you thought were meeting the governor…"

Ikväll har vi varit på Governor's International Awards. En utställning (där Sverige representerades av Swedish American Chamber of Commerce) och cocktail mottagning följt av prisutdelning följt av buffémiddag. Sony Ericsson var nominerad i prestige-kategorin Best International Deal och Sumit var utsänd tillsammans med tre kollegor för att representera företaget. Framförallt highlightades företagens investeringar i Georgia och hur många nya jobb som har skapats. Och gissa vem som vann? Ja just det! Sony Ericsson tog hem det hela och "Sumi" Malhotra tog emot det stora priset å företagets vägnar.

Guvernören lyste med sin frånvaro liksom svenska konsuln. Men det var gott om konsulter som ville sälja alla möjliga tjänster till de nominerade företagen. Och gott om visitkort skickades fram och tillbaka över borden. Jag tror jag sålde i alla fall en mobiltelefon så jag drog mitt strå till stacken. All in all en trevlig kväll och jätteroligt att SE fick lite recognition!

Rock on tummy!

Belly Budsen har kommit!



En braig sak är att de har en delare så att jag kan lyssna på samma musik som magen och i alla fall kolla att det inte är alltför högt eller att stackaren ligger och lyssnar på gangsta rap av misstag...


Idag kom våra Belly Buds! Belly buds är hörlurar som man sätter på magen så att man kan spela upp ljud för bebisen. Man kan ju använda vanliga stora hörlurar också men med dessa som klistras på kan man påverka mer vart de sitter om man tex vet att bebisens huvud är långt ner. De ska även kunna användas för att uppmuntra bebisen att lägga sig i rätt läge - men då måste man väl verkligen veta vad bebben har för favoritmusik!

Jag börjar bli orolig för att bebisen kommer att bli värsta IT-nörden (och tro att min föreläsare är pappa) eftersom den vissa dagar får lyssna på flera timmar föreläsning i webbutveckling. I och för sig kanske bra grej om det är svårt att få honom/henne att somna i framtiden - att bara kunna spela upp lite föreläsningar. Men idag för första gången fick Smulis lyssna på klassisk musik medans jag började lära mig CSS!

Det sparkades för fullt där inne i magen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Låg h*n och diggade eller försökte h*n sparka av lurarna?

 

En rolig grej är att de har en applikation online som heter VoiceShare som man (tex grandparents) kan använda för att spela in meddelanden som man kan mejla till mamman som laddar ner och spelar upp för magen. På det sättet är rösten redan känd för bebisen när man träffas första gången. Belly Buds används tydligen flitigt av militärfamiljer där pappan är utomlands men ändå vill kunna prata med magen och vänja bebisen vid dess röst.

Hokus pokus? Kanske. Mest roligt för oss som föräldrar? Probably. Men ny research visar att foster i magen har ett minne redan från 30 veckor. Huruvida de lär sig så mycket i magen är inte klart. Samtidigt vet man att hjärnan växer och utvecklas för fullt de sista månaderna och gör en massa kopplingar. Och studien (mer om den på ABC här) visar tydligt att foster kan lära sig att känna igen ljud. Vi får väl se om det går att lugna vår lill* med Vivaldi när den kommer ut!

Träningstisdag

Igår var vi riktigt hurtiga i familjen Malhotra. Jag fick i måndags grönt ljus av OB:n att fortsätta träna som jag vill så länge det inte gör ont så jag tog igen förlorad tid med ett dubbelpass: yoga följt av vattengympa eftersom de råkar gå back-to-back på samma ställe på tisdag kvällar. Det var supersuperskönt att röra på sig igen och det var bara ett par rörelser som jag fick stå över eller modifiera. Hurra för det! Samtidigt en bit bort spöade Sumit sina kollegor i tennis. Jag hann se de sista seten och Sumit var hur pigg och fräsch som helst medans motståndaren såg ut att vara ganska färdig. Heja Sumit!

Lata amerikaner (är vi allihopa, allihopa, allihopa)

Som jag har berättat om förr har vår resa från "gud vad lata alla är här" till "fy vad skönt det är med complimentary valet" inte direkt varit en lång en.

I början skrattade vi gott åt mäklare som skakade på huvudet när vi tyckte att det var gångavstånd mellan lägenheten och Sumits kontor. Det är ett par kilometer och tar kanske 20 minuter att gå. Men vi har bara gjort det en gång vardera. OK. Det har varit för varmt egentligen hittils, så det kanske inte är så konstigt. Och det finns faktiskt inte trottoarer och bra gångväg hela vägen. Men det har lika mycket att göra med att alternativet är så enkelt. Bilen bor i ett garage två våningar ner (med hiss såklart), precis under vår lägenhet och alltså precis intill hissen. Det tar kanske 5 minuter att köra till Sumits kontor. På kontoret har Sumit garage med hiss upp till receptionen. Man behöver aldrig bli blöt om det regnar eller svettig när det är varmt. Det är för smidigt helt enkelt.

Allt i Buckhead ligger 5 minuter med bil från oss. Utanför varje mall eller mataffär eller restaurang har de gratis parkering och gott om platser. Det är egentligen bara hos vår OB, på sjukhuset där vi tar våra prenatal classes och hos barnläkaren som vi har fått betala dyr parkering. Där det inte finns bra parkering finns det valet parkering och det är inte sällan complimentary det med.

Så det har blivit att vi tar bilen snarare än går när det är biokväll på Phipps Plaza på gång. Phipps ligger bokstavligen mindre än ett kvarter från oss - vi ser in i garaget där vi parkerar från vårt köksfönster. Detsamma gäller till Bluepointe som ligger på andra sidan Phipps - där har de ju billig valet so why walk? Till Target som också ligger på andra sidan Phipps är det kanske inte så konstigt att vi tar bilen eftersom man oftast kommer ut därifrån med ett flak vattenflaskor eller liknande.

Vid Target finns också en Publix. Men när vi upptäckte att vi inte hade så mycket att göra middag av i torsdags så valde vi att åka till Bricktops, en trevlig resto vid Sumits kontor (complimentary valet!), for dinner istället för att ta oss till Publix och handla . Vi handlade faktiskt på vägen hem, men ändå.

Lata har vi onekligen blivit. I helgen frågade sig Sumit: "Why walk when you can drive?". Men det är samtidigt på något sätt vitsen med det här lilla livet. Atlanta är inte för oss (i alla fall inte än) en stad med supermycket charm och karaktär som vi kommer att sakna på det sätt vi saknar Stockholm när vi flyttar härifrån. Men livet här är otroligt smidigt och skönt och bara väldigt väldigt lätt. Och det är nog precis rätt tid för oss att ha det så så vi passar på och njuter och tar vara på det sköna och smidiga så mycket det går. För snart kommer livet bli lite mer logistiskt komplext!

Segt men skönt i Buckhead

Söndag eftermiddag och jag ska strax krypa ner för en siesta. Det är lite segt nu - jag sover dåligt i princip jämt. Sumit sover dåligt ungefär hälften av tiden. Jag börjar känna mig tung och lite otymplig och har inte varit såhär trött sen alldeles i början av graviditeten. Och så har jag lite foglossningskänningar som framförallt gör mig lite stressad och orolig inför de sista månaderna men också inte direkt hjälper sömnen då det känns som att jag kommer att tappa ena benet varje gång jag försöker vända på mig på natten. Så det är lite segt.

Men vilken perfekt helg at vara seg på! Första helgen utan någon som helst inplanerad aktivitet. Inga blöjkurser, inga shoppinguppdrag, inga early morning hikes, inte så mycket som en movie date hade vi på schemat. Vi mjukstartade med fredagslunch (eftersom vi hade varit på prenatal visit hos barnläkaren tillsammans) på Sumits vardagsfavorit Chipotle Grill som jag hade hört så mycket om. Efter lunch gick Sumit tillbaks till jobbet och jag kände mig som en riktig american housewife när jag stannade förbi Starbucks på väg in på Kroger för att handla lite groceries. På kvällen åt vi hemmagjord pizza och Ben & Jerry's framför tv:n och bara degade.

Igår somnade jag efter frukost och vaknade lagom till lunch. Efter lunch jobbade jag med min laboration medans Sumit storstädade. På kvällen var vi på Lenox Square en sväng och shoppade loss lite på Club Monaco. Middag blev nachos hemma kl. 22 på kvällen. Konstigt att vi sov dåligt efter det! ;-)

Idag har vi kollat lite på Phipps Plaza (det är mest window-shopping där för det är bara lyxbutiker som Barney's, Tiffany's, Cole Haan, Jimmy Choo osv). Vi var där kanske 45 minuter och jag var på damrummet 2 gånger. Sen satte vi oss i solen på uterserveringen på Tin Lizzy's bland alla margaritas pitchers och bloody marys och storskärmarna med football och baseball och åt lunch.

Det där stora vita som lyser är magen!

Sumit läser söndagstidningen medans vi väntar på vårt bord

Det är perfekt väder här nu. Kanske 26-27 grader på dagen, lite svalare på morgon och kväll. AC:n kickar knappt igång hemma och igår öppnade vi för första dörren till vår stora terass en stund på kvällen. Superskönt.

Nu siesta och sen får vi ladda om inför en busy busy week med OB-kontroll, prenatal class, yoga, combo (om jag får grönt ljus av OB:n imorgon), vattengympa, tennis, fotboll, Breastfeeding School (jag skämtar inte ens) och Everything you need to know about labor and delivery med den lite galna tanten som vi gick på Baby Basics Workshop hos. Puh! Plus jobb och plugg och allt det där andra. Ha en bra vecka ni med!

Restaurant Wednesday

It's Restaurant Wednesday och ikväll gjorde vi ett snabbt återbesök på en restaurang som vi verkligen gillade när vi var där sist, under våra Intercontinental dagar: Bluepointe som ägs av samma restauranggrupp som verkar äga alla lite upscale restos i Buckhead. Vi var nyligen på deras super-populära och supposedly kultiga Buckhead Diner som vi nog tyckte var lite overrated. Men Bluepointe är riktigt bra.

Jag kan se byggnaden där det ligger från köksfönstret, det är precis på andra sidan Phipps Plaza som är ett knappt kvarter från oss. Men superamerikanerna har anpassat sig snabbt och både körde dit och lämnade glatt över bilen till valet-killen vid ingången. Vår resa från "gud, vad alla är lata här" till "fy vad smidigt allt är" tog inte jättelång tid känner jag...

Nu är Sumit nere på Bitsy Grant och spelar tennis med kollegorna ett par timmar. Det är koolt tycker jag, att vi båda har våra grejer, både tillsammans och på varsitt håll. På ett par månader har vi skapat ett liv här som verkligen känns bra. Jag har suttit framför datorn i föreläsningar hela dagen idag så jag ska nog stänga ner och ägna lite tid åt hemmafruandet nu! ;-)

Anniversary brunch, Baby Basics och höstmys

Söndag kväll efter ännu en skön helg i Atlanta. Just den här helgen gick väldigt fort även om vi inte hade supermycket inbokat.

Sumit sätter ihop spjällsängen

Vi började med lite date night ala American: dinner and a movie at the mall. Vi var på Johnny Rocket's på Phipps och åt burgare och milk shake vid disken där man får varsin nickel att välja en låt för på jukeboxen. Sumit valde "Brown-eyed girl". Cute. Vi såg Wall Street - Money Never Sleeps som inte fick högsta betyg av någon av oss.



Vi började med vagnen



Igår mjukstartade vi med helgfrukost och soffmys innan vi tog tag i bebisens saker. Halva gästrummet har huserat en hög hög av allt vi har inhandlat till lill* Smulis. En ny liten bebis behöver mycket mycket mer saker än vi någonsin hade kunnat föreställa oss och nu har vi fått tag i det mesta. Så igår packade vi upp barnvagnen, babyskyddet och allt annat ur kartongerna och listade ut hur allting sitter ihop och funkar. Sumit satte ihop spjällsängen och skötbordet och en liten hylla till alla kläder och sånt. Så nu står det en barnvagn och babyskydd och en massa babymöbler i extrarummet! Jag är tvungen att gå in dit och titta på allt flera gånger om dagen. Jag kan inte rikigt förstå att allt är klart och bara väntar på att bebisen ska komma! Och nu är vi i 30e veckan så det är inte så långt kvar...




Nu är alla babygrejer klara - bara bebisen som saknas!



Allt känns annorlunda nu också. Magen har blivit riktigt stor och jag känner mig rätt gravid nu - lite tung och otymplig, stel och öm. Och bebben gör sig konstant påmind nu. Både med vanliga sparkar och helt andra rörelser när jag verkligen känner en axel eller ben dra förbi under ytan när den vänder på sig. Och hicka! Det är jättehäftigt och spännande.



På kvällen var vi på jazzkonsert i Decatur med L, M och deras lilla C och G som vi inte träffat tidigare. Vi hade med oss  pic-nic och det var en skön kväll. Lite varmt men inte så farligt ändå. Efter konserten när C somnat var vi på ett superschysst froyo ställe där allt var self service. Livsfarligt! Jag var jätteduktig och tog bara pyttelite plain yogurt i den stora bägaren. Men när jag kom till toppings-disken spårade det ur direkt och innan jag visste vad jag hade gjort var koppen full av oreo cookies... So much for small portions...



Idag vaknade vi (sent - efter en jobbig natt då grannen ovanför spelade musik till kl. 3 på morgonen trots att vi ringt och klagat två gånger till courtesy officern) till en riktig höstdag - 28 grader och spöregn! Det har regnat precis hela dagen och jag tycker det är rätt mysigt.





Efter ett stopp på Target för att köpa blöjor (!!) som vi behövde till vår kurs (konstig grej att köpa blöjor) åkte vi till Market på W Hotel för brunch. I måndags var det ett halvår sedan vi gifte oss på Stadshuset den 20 mars, så vi ville fira lite. Valet-killen drog till med en "welcome to the W Hotel, I'll take your keys, valet is 90$" när vi kom. Vi skrattade till lite varpå han upprepade det med stenansikte. Han skämtade såklart men vågat att hålla igång det så länge! Det var nästan helt tomt på Market men det är ett koolt ställe och de hade en jazztrio som spelade. Maten var inte den godaste vi upplevt men det var ändå roligt att fira.



Efter brunch sprang vi in på Starbucks och köpte kaffe. Det är något så lyxigt och mysigt med en takeaway kaffe i bilen med världens bäste man på en regnig dag. Sen var vi på Baby Basics Workshop. Eller "diaper class" som Sumit kallade det. Fyra par och en lite halvgalen jewish mother-in-law type lärare. Vi lärde oss "the 5 S's": Swaddling, Sucking, Sidelying, Swinging, Shushing. Och ställde frågor och diskuterade vad vi är oroliga för osv. Ett par hade mest bekymmer med hans mamma (jewish mother-in-law) som hade svårt att inte lägga sig i för mycket osv så det blev rätt mycket prat om sånt. Vi fick öva swaddling-teknik (de älskar swaddling här. Jag är öppen för att testa det men det verkar lite knasigt att bebisens armar i princip är bundna bakom ryggen på henne när h*n sen ska ligga på rygg och därmed på armarna) och Sumit bytte blöja på en docka. Han var helt klart bäst i klassen!



Nu har vi handlat och Sumit lagar middag. Söndagsmiddag hemma hos oss är bäst!

Äntligen fredag

Äntligen helg efter en skön vecka i Atlanta. Dagarna och veckorna flyger förbi men livet här är skönt och definitivt "långsammare" än hemma. I måndags var vi på vår första prenatal class på sjukhuset. Mer som en föreläsningen men straightdforward och bra. I tisdags spelade Sumit tennis med kollegor precis i närheten av sjukhuset där jag var på gravidyoga samtidigt. I onsdags skulle vi gå på finrestaurang på dejt och fira att vi varit gifta i ett halvår men jag hade lite ont i huvudet och var allmänt "off" hela dagen så vi tog en mer low-key middag in the mall och slöshoppade lite på kvällen istället. Och igår var jag på gravid-vattengympa (eller "Fattly Water" som en av tjejerna kallar det) och kom hem till god punjabimiddag som en stolt Sumit hade lagat.

Nu weekend. Sumit har varit lite frossig och off inatt så vi får se om han kommer hem från jobbet lite friskare eller lite sjukare än när han åkte in. Om han mår bra blir det "dinner and a movie" ikväll. Classic american date-night!

Våldsgästa Baby Shower

Igår våldsgästade jag en baby shower. Eller - jag var technically medbjuten dock inte av varken hon som skulle få barn eller hon som var värdinna för partyt. Värdinnan hade jag i alla fall träffat en gång till skillnad från H som firades. Lite konstigt kanske, men nyfikenheten tog överhanden då jag hört så mycket om fenomenet baby shower den senaste tiden.

Det är mycket snack om baby showers på mina gravidgympakurser. De flesta tjejer har minst en shower, men oftast två: en family shower och en friends shower. Snacket rör sig framförallt om presenterna - om huruvida man fick det som man hade "registered for" eller om man fick en massa mer eller mindre oönskade grejer. Tänk vilken skillnad - i Sverige vågar man ju verkligen inte ge en present till blivande föräldrar innan bebisen har kommit ut och allt har gått bra. Och man ser ju också helt enkelt ngt som man vill ge. Här sker presentöverlämningen ibland flera månader innan bebisen kommer och man går till Babies 'r Us och vandrar omkring med en barcode-scanner och väljer det man vill ha - allt ifrån blöjor och wet wipes (H, vars baby shower jag var på hade bl.a. "nipple butter" på sin lista men jag tyckte det kändes lite fel att köpa något sånt - vad nipple butter nu är för något, för det vet jag inte - till en tjej som jag aldrig träffat förr...) till lite mer big ticket items som barnvagnar och bilstolar. På Pottery Barn Kids har de Baby Registry Workshops varje vecka! Man går alltså dit som blivande förälder (läs: mamma) och får hjälp och stöd med att lägga upp sin baby-önskelista.

Baby showern som jag var på i söndags var enligt uppgift av den hyfsat low-key varianten. Lilla festkommittén hade ordnat jättefint med lunch och cupcakes med små blåa nappar på (bebisen som väntas är en liten pojke). Det var mest svenska tjejer och nästan hälften av oss var pregos (en av vilka ska föda på samma sjukhus som vi och är beräknad till precis en vecka före oss så vi kanske springer på varandra på dagen D). Vi åt, vi pratade, vi lekte lekar och det öppnades presenter. Lekarna gick ut på att dels gissa vilka namn de blivande föräldrarna var inne på och dels matcha gäster med medhavda baby pictures. Det var bara jag och S som inte hade ett mer klassiskt skandinaviskt utseende utseende så det var nog rätt lätt att gissa. Sen skrev vi uppmuntrande små meddelanden på lappar (på baby-blått papper såklart) som lades in i newborn blöjor för att göra den blivande mamman glad när hon annars kanske skulle känna sig uppgiven i samband med 2 på morgonen blöjbyten. Cute. Det var för övrigt i samband med det momentet som det började spåra lite grand när S föreslog som uppmuntrande ord: "I hope you vagina goes back to normal". Precis vad man vill höra fjärde gången man är up and around kl. 3 på morgonen med en skrikig bebis.

Så nu vet jag hur det går till. En sak som det pratades om var hur hemska sk "couples showers" - dvs baby showers som hålls för ett par och där även andra män är välkomna som gäster - är. För mig är det kanske det som är konstigast med baby shower konceptet: varför är det bara kvinnor med?? Är det inte båda i ett par som ska bli föräldrar? Borde inte papporna också firas och förberedas inför det stora som är på gång? Fine - jag har lite svårt att se framför mig en renodlad pappa-variant där en massa killar samlas för att sända av en blivande pappa in i sitt nya liv, men couples showers tycker jag låter som en rimlig idé.

Hem kom jag sen (med cupcakes till Sumit i högsta hugg) till både glädjande och deprimerande valresultat och middag på gång. Sumit ville ta revansch efter den kanske inte lika lyckade middagen som var på lördag kväll. Det blev en indisk middag och en fantastiskt god sådan så revanschen är ett faktum!