A bad day

Allt är inte guld och gröna skogar i Buckhead. När Sumit kom hem från jobbet på fredag kväll - med cookies och halloween cupcakes från kontorets halloween-firande i högsta hugg - möttes han av en gråtande Mina. Jag hade rest mig upp lite konstigt under eftermiddagen och foglossningssmärtan hade snabbt gått från ok till OMG-jag-kan-ju-inte-gå. Jag kunde knappt röra på mig överhuvudtaget och hade fått lite panik av chocken. Plötsligt såg jag framför mig hur bilkörning, yoga, vattengympa - ja, i princip allt som innebär självständighet och ett eget liv här för mig - skulle ryka. Det kändes som en bedrest-dom. Och 6ish veckor är ganska lång tid att ha ont i varenda lilla rörelse.

Superstjärnan Sumit lyckades lugna mig och få mig att ändra perspektiv från 'hur länge kommer jag ha ont efter födseln' till 'nu tänker vi bara på ikväll och hur vi ska hantera det nu' och jag kunde lugna ner mig, ta en alvedon, vila lite och sen försiktigt förflytta mig till badkaret och sen till soffan för lite middag. Jag kunde knappt gå och jag behövde hjälp för att sätta mig (och bara på en hög hög kuddar så jag inte behövde böja mig så lågt) och resa mig upp, och få av mig kläderna, och komma upp i sängen osv. Men vi tog oss igenom kvällen och paniken lade sig lite.

Halv3 på morgonen väcktes vi av det förskräckligt höga brandlarmet som hos oss låter mest i sovrummen. Larmet var igång rätt länge men vi såg aldrig någon rök, och det kom aldrig någon brandbil (brandstationen ligger ett kvarter härifrån). Några av grannarna stod ute vid poolen på innergården, men det var kallt och om det skulle brinna på riktigt känns det bättre att hoppa rakt ut från vår terass än att vara fast på innergården med stora staket ut mot gatan. Jag vet inte hur jag hade tagit mig över relingen runt terassen men Sumit hade en plan med stolar och barstolar och det hade nog gått... Så vi klädde på oss och satte på oss hörlurar och väntade tills larmet upphörde. Sen kunde jag inte sova för jag var så orolig över att bebisen inte hade rört sig under all dramatik. Larmet var så otroligt högt så jag tänkte att nu har bebben skrämts till hjärtstillestånd. Så stackars Sumit fick springa och hämta jus för att sockerchocka den lill* till lite rörelser och till slut kom det ett par sparkar så vi kunde slappna av.

Det var alltså en konstig kväll och natt och vi var rätt sega och kände oss lite mörbultade på lördag morgon.

Sen blev det faktiskt bättre under helgen. Nya grundnivån är helt klart sämre än innan fredag, men efter att ha varit out and about någon timme i lördags så kunde jag gå mer eller mindre normalt eller i alla fall långsamt men inte så långsamt och vaggigt så att folk stirrar. Detsamma idag.

Onsdag igen

Onsdag igen. Dagarna och veckorna går så fort just nu så jag knappt hinner med. Tiden verkligen flyger förbi. Det är både jättepositivt och härligt och spännande för det betyder att vi kommer närmare och närmare stora dagen, men jag är också rätt stressad av mina kurser som tar lite mer tid än jag hade trott. Jag sitter och kodar hemsidor till mina laborationer för fullt men det tar mig otroligt lång tid. Senaste dagarna har jag suttit framför laptopen non-stop. För att inte ens tänka på ekonomikursen som jag typ inte har ägnat en tanke på flera veckor och den sista kursen som börjar om en vecka...

Annars är allt bra. Sumit är just nu på väg till San Francisco på blixtvisit. Han är tillbaka imorgon kväll. Han har börjat spela fotboll med ett jobblag i en liga på måndagar vilket han verkar tycka är jättekul (de leder ligan!).

Förra helgen gick bort lite eftersom vi hade Childbirth Class hela dagen i lördags.  Det var en rätt bra dag. Framförallt skönt eftersom man fick lite info som handlade lite mer specifikt om just rutinerna på Piedmont Hospital där vi ska föda. Vi börjar få rätt bra koll på hur allting funkar här. Jag tycker det är galet att det inte finns något alternativ emellan en helt naturlig förlossning med bara badkar/dusch och andning till hjälp som smärtlindring (ingen lustgas här inte) och knock-out epiduralen där du är fast liggande i sängen med dropp och kateter och en massa värkfärstärkande medel i systemet (de kör inte med walking/standing-epiduraler här), men så är fallet så det är bara att bestämma sig...

Förutom kursen hann vi med att testa TukTuk Thai Food Loft på fredag kväll. Kändes som att vara på en finare resto i Bangkok - schysst! Och på lördag kväll (efter en liten siesta då vi båda var helt slut efter kursen och ännu en ganska sömnlös natt) var vi på Phipps och åt lite middag och såg "Life as we know it" som faktiskt var rätt bra. Vi visste inte i förväg att den utspelar sig i Atlanta så det var lite extraroligt. Söndag blev en riktig fixardag med storstädning och veckohandling. Jag har infrysningsmani just nu och kör storkok ett par gånger i veckan för att fylla frysen med en massa bra mat så vi är kittade när vi kommer hem från sjukhuset.

Nu sparkas det för fullt i magen - kvällspasset är igång! Bebben och jag är lite osyncade där. Precis när jag försöker komma ner i varv och förhoppningsvis få lite sömn, så varvar bebben upp för dygnets mest aktiva timmar. Och nu när den har mindre plats där inne så känns det verkligen! Det är jättehäftigt!

Housewife Wednesday

Mr. MarComs har intensiva dagar på jobbet den här veckan. Men aldrig förr har väl någon haft så roligt på jobbet. Han ser så lycklig ut och är helt uppfylld av kampanjidéer mm. Jätteroligt att se. Jag kämpar mig igenom en mindre roligt laboration som handlar om doctype sniffing, Quirks mode, MIME, frames och diverse annan grekiska som jag inte fattar ett dunst av.

Ikväll har Sumit spelat tennis ett par timmar och jag har hemmafruat - tvättat, städat, sorterat och vikt ren tvätt och bakat bullar to be exact. Jag missade kanelbullens dag för ett par veckor sedan och har inte riktigt kommit över det - vad är jag för hemmafru som inte bakar bullar till kanelbullens dag?? Men idag har jag tagit revansch på den fronten.

Och nu kom Sumit precis in genom dörren och ropade "kanelbullar!" när han kände doften. Snack time!

Mila's Daydreams

Mila's Daydreams är en fantastiskt rolig blogg som ni måste ta en titt på. En finsk copywriter på mammaledighet roar sig med att gissa vad hennes sovande bebis drömmer om och skapa scener runtomkring henne när hon sover. Så sött!!

Sunday Night in Buckhead

Söndag kväll i Buckhead. Efter stora highlighten med Indigo Girls i fredags har vi haft en ganska lugn helg. Vi har dragit ner på tempot lite eftersom jag plötsligt är lite mindre comfortable...

Igår joinade vi L&M, S&P och S med deras småttingar i Centenial Park nere på stan där de hade gått ett "lopp" för youth diabetes tror jag. Vi skippade att gå eftersom jag inte är superrörlig längre (har ganska ont av foglossningen nu) men slöt upp för lite häng i solen vid mållinjen. Det var supervarmt och skönt och vi hängde en stund i parken med kidsen och jag fick höra en massa hemskheter om vad jag har att se fram emot efter förlossningen. Apparently kommer jag kissa på mig stup i kvarten så det låter ju roligt... Sen var vi inne på CNN för lite mellis i deras stora food court. På eftermiddagen var vi på New Baby Products (där jag såklart träffade på en vattengympa-kompis) och inhandlade diverse spännande saker: stretch mark cream och stödbälte som jag ska ha när jag är up and around och rör på mig som jag hoppas ska hjälpa lite. ;-)

Idag har vi inte gjort jättemycket. Vi åt lunch ute i solen på Quattro nere i Piedmont Park och veckohandlade på vägen hem. Det är jättevarmt och skönt på dagarna just nu, runt 27-30 grader. Och svalt och skönt på morgon och kväll - man kan ha terassdörren öppen och få lite frisk luft för första gången sen vi flyttade in.

Mina och magen chillar lite i solen i Centenial Park...

Imorgon bitti ska vi till OB:n på kontroll. Vi går varannan vecka nu ett par gånger och sen går vi över till varje vecka. Sen blir det en superintensiv jobbvecka för Sumit och jag är fast besluten att ta lite mark på studiefronten och komma ikapp min plan lite...

Power of two

Now the parking lot is empty

Everyone's gone someplace

I pick you up and in the trunk I've packed

A cooler and a two day suitcase

'Cause there's a place we like to drive

Way out in the country

And five miles out of the city limit we're singin'

And your hand's upon my leg

So we're ok, we're fine

Baby I'm here to stop your crying

Chase all the ghosts from your head

I'm stronger than the monster beneath your bed

Smarter than the tricks played on your heart

Look at them together then we'll take them apart

Adding up the total of a love that's true

Multiply life by the power of two

Of all the things that I am afraid of

I'm not afraid to tell

And if we ever leave a legacy

It's that we loved each other well

Because I've seen the shadows of so many people

Trying on the treasures of youth

But a road that fancy and fast ends in a fatal crash

And I'm glad we got off to tell you the truth

So we're ok, we're fine

Baby I'm here to stop your crying

Chase all the ghosts from your head

I'm stronger than the monster beneath your bed

Smarter than the tricks played on your heart

Look at them together then we'll take them apart

Adding up the total of a love that's true

Multiply life by the power of two

All the shiny little trinkets of temptation

Something new instead of something old

All you gotta do is scratch beneath the surface

And it's fool's gold, fool's gold, fool's gold

Now we're talking about a difficult thing

And your eyes are getting wet

But I took us for better and I took us for worse

And don't you ever forget it

Now the steel bars between me and a promise

Suddenly bend with ease

Cause the closer I'm bound in love to you

The closer I am to free

So we're ok, we're fine

Baby I'm here to stop your crying

Chase all the ghosts from your head

I'm stronger than the monster beneath your bed

Smarter than the tricks played on your heart

Look at them together then we'll take them apart

Adding up the total of a love that's true

Multiply life by the power of two

Thanks y'all!

Igår kväll var rätt historiskt för mig. Jag har räknat ut att jag har varit stor Indigo Girls fan i mer än halva mitt liv. Jag har lyssnat på och älskat deras musik genom mina tonår, genom studier, på resor, i bilen när jag först hade börjat köra, genom förälskelser och break-ups - ja, genom allt. Jag älskar melodierna, jag älskar texterna, jag älskar verkligen deras musik. Jag kan varje ord, varje beat, varje stråk. Och igår kväll såg vi Indigo Girls live.

Det var en perfekt date night. Vi började med middag på Aja. Restaurangen ligger precis över gatan från oss så man ser nästan in i vårt vardagsrum från matsalen. Det var vårt första besök och vi blev riktigt förtjusta. God mat från en bred men lockande meny som täcker hela Asien. Vi åt edamame med salt och chili och malaysiska split pea fritters med pickled mango till förrätt och sen åt Sumit salt and peppar tofu och jag åt paneng curry. Till efterrätt klämde vi i oss choklad-vårrullar med roasted banana glass. Mmmm! Aja blir en återkommande favorit misstänker jag...

Sen iväg till Buckhead Theatre - mitt i vårt neighbourhood och väldigt nära Sumits jobb - för att se Indigo Girls live. Jag visste, och hade förberett Sumit på, att 75% av publiken skulle bestå av lesbiska tjejer. L:s M hade berättat att de alla kör Subaru och bor i deras neighbourhood. L och M bor i Decatur (låter som: "d*ck-hater"). Och så var det. Förutom dem var det en del bögar, en del tjejkompisgäng, och en del par. Ganska blandade åldrar och typer. Fast huvudsakligen vitt. Vi var på plats strax efter 8 och de intog inte scenen förräns efter 10, men Sumit höll sig väl road med Mammas favoritlek - lista ut vem som är mannen och vem som är kvinnan i förhållandet. Han var hur nöjd som helst.

Mina roade sig på annat håll. Frekventa badrumsbesök på konsert med 80% kvinnor i publiken innebär låååånga köer till toaletten. Eftersom kön till herrarnas var lite lite kortare än till damernas, och eftersom det ändå mest stod tjejer i den kön, slank jag in till herrummet. Framför mig i kön vid första besöket stod ett lite äldre par. Hon bara skrattade och skrattade och han bara rodnade. Hon sa "you can use the urinal if you want to" men han stod snällt kvar i kön till båsen. Vi stod i kö längs med pissoarerna så kanske inte så konstigt att han inte var sugen. Men efter ett tag kom det in ett par killar. Den ena sa "whoa, it's like Allie McBeal in here" (amerikanernas enda upplevelse av delade toaletter). De tog en titt på kön och bestämde sig ändå för att använda pissoarerna precis intill oss. Men som tjejen bakom mig sa: "I guess, they can be pretty sure that no one in here is interested" (seriously though so gissar jag att de inte hade varit så himla intresserade heller - they were not playing for that team).

Men det var såklart Indigo Girls som var the main attraction igår och det var verkligen otroligt häftigt att se dem spela live. Jag kan inte förstå att två kvinnor med varsitt instrument (de bytte iofs mellan varje låt och spelade alla möjliga olika gitarrer, banjos, ukeleles, munspel mm) kan göra sånt ljud. Det är helt fantastiskt. De spelade fler låtar som jag inte kände igen än jag hade förväntat mig, men också många gamla favoriter som jag bara älskar. Det var väldigt väldigt häftigt - något jag har velat se så otroligt länge och faktiskt ett minne för livet. Extrahäftigt är det att de ju kommer ifrån Atlanta och att detta var kick-offen på deras turné som de åkte iväg på direkt igår kväll. Buckhead Theatre är ganska litet och man kände att man kom väldigt nära. Och mellansnacket var väldigt familjärt. Som att de spelade för ett gäng kompisar. Det är så koolt att lyssna på deras texter nu och veta att de är skrivna här. När de sjunger "distant shape of my hometown" so menar de Atlanta! Emily Saliers har till och med en restaurang i Decatur som heter Watershed (efter en av deras låtar) som vi måste gå på snart.

Det var en fantastisk kväll och en dröm som gick i uppfyllelse.

"Thanks y'all!"

Baby talk på yogan

Igår kväll var vi bara tre pers på yogan. Tre av fyra regulars.

Jag trodde jag var sen och sprang in till en tom sal och insåg att jag var först på plats. C-D är oftast lite sen så A kom in först. Hon har alltid något på gång. Förra veckan när instruktören frågade om det var något särskilt vi ville jobba med sa hon:
A: "You know how vi har lärt oss lite ställningar och övningar som kan uppmuntra bebisen att lägga sig med huvudet neråt? Well, finns det några övningar man kan göra för att få den att vända sig åt andra hållet?".
Och vi alla: "Varför skulle du vilja vända bebisen så den har huvudet uppåt?"
Och A: "Den använder min urinblåsa som kudde - jag är kissnödig hela tiden."
Och vi alla: "Meh, du är gravid. Då är man kissnödig hela tiden."
Och A: "Nej, alltså, jag är kissnödig jämt. Hela tiden."
Och vi alla: "Ja. Gravid."

Denna gång inledde hon med "Is anybody else nesting like crazy?". Hon har någon form av infrysningsmaraton på g.

När C-D kom in var hon på ganska dåligt humör. Hon är beräknad till den 7 november så hon är lite tung och obekväm nu (truth be told så är hon nog lite tung och obekväm även sans graviditet men men). Hon och hennes man hade varit på childbirth class i helgen och hon var lite "freaked out". Däremot hade det varit bra för hennes man som tydligen inte riktigt har fattat grejen till nu men efter kursen hade han både pratat med jobbet om att vara ledig en månad efter födseln och börjat leta efter en städerska då det hade gått upp för honom vad det kan innebära för en kvinna att föda barn och hur hon kanske mår efteråt.

Både A och C-D var rätt irriterade på sina män som tydligen anammar ett helt annat beteende gentemot dem när de är på föräldraförberedande kurser än hemma. C-Ds man hade hållit på och hjälp henne upp från golvet och ur stolen på childbirth class, något som han tydligen aldrig gör hemma. Hon bara "what are you doing??". Och As man klappar henne på magen in public men aldrig hemma. Det är som att de blir nervösa i ett sammanhang och liksom går in i ett beteende som de tror är rätt. Som att de har sett på tv hur man ska göra när man är blivande pappa och så går de in i det beteendet när de är osäkra, men inte alls hemma... Och C-D bara "Why are you even touching me? Do you know how hot I am even without your hot hands on my back?". Och A stämde in med: "And YOU put me in this situation!"

Där satt den!

Dinner & a Movie, Breastfeeding School and the Big Tour!

Ännu en superskön söndagkväll (jag älskar söndagkvällar i Buckhead!) efter en skön helg. Vi följde Cole Haan expeditens goda råd ("go out for lots of dinners! and go to lots of movies! you won't go to another movie for 18 years" typ) och började med traditionsenlig dinner and a movie date i fredags. Dinner vid bardisken på Johhny Rockets - det är lite klyschigt men vi gillar det verkligen. Hamburgare, milk shakes och 50-tals musik. Och movie. Vi såg The Social Network. Helt ok men inte fantastisk.

I lördags gick vi upp tidigt, stannade förbi Starbucks, och åkte vidare ner till Piedmont Hospital (där bebben kommer att födas) för "Breastfeeding School". 3 timmar amningsteknik. Ganska fullsatt aula - mest par, några ensamma tjejer. Några hade snacks. Killen framför oss satt helt utcheckad och meckade med sin blackberry under precis hela kursen. Han hann bara titta upp en snabbis för att ställa en fråga innan han gick tillbaka till mobilen (han lyssnade inte ens på svaret). Det var bra. Jag gick i alla fall därifrån med känslan av att det nog inte är så komplicerat som jag har trott. We shall see soon enough.

På vägen hem stannade vi på Bricktops vid Sumit's jobb och åt lunch i solen. Det har varit sköna 27-29 grader på dagen hela helgen. Som den bästa dagen på sommaren i Sverige, ungefär, och väldigt skönt att vara ute i.

Idag har vi haft en lugn skön dag. Vi jobbade lite på morgonen. Sumit tränade. Efter lunch åkte vi ner till Piedmont igen för en tour av BB. Det var en rätt stor grupp som hade samlats. Alla utom ett par såg ut att vara ungefär lika långt gångna som vi (en tjej hade totalplatt mage och mamma och man i släp). Vi fick se vart vi ska parkera och hur vi kommer in på avdelningen som är låst och larmad. Sen fick vi komma in i ett LDR (Labour Delivery Recovery) rum och se hur det ser ut. Vi fick se den lilla varmesängen för bebisen och sköterskan förklarade att alla undersökningar görs där inne och att de inte tar bebisen därifrån om det inte är något fel. Hon visade förlossningssängen och hur den kan justeras för "natural" births. Hon förklarade också att BB har en egen OR så man behöver inte åka långt för en c-section. Och så lite annan info. Jag var ganska tagen av att komma in i LDR rummet. Det kändes mäktigt. Nästa gång vi är där är det för att föda vår bebis. På rikigt. Klockan tickar bara snabbare och snabbare och nu är det inte långt kvar. Snart är vi där på riktigt... Vi fick även titta in i nurseryn där det idag låg 3-4 bebisar inlindade i blått eller rosa. De förklarade att vi inte får bära bebisarna utanför våra rum - de måste rullas i sina små sängar. Och hur identitetsbanden fungerar - när mamman närmar sig sin egen bebis spelas en liten melodi. Om hon närmar sig någon annans bebis spelas ett lite mer larmande ljud. Utgångarna på avdelningen är också larmade och programmerade att stängas igen om en bebis med band passerar (eller försöker passera). Sen fick vi titta på postpartum rummen där man är sina 48 timmar som man stannar på sjukhuset efter födseln. Någon anmärkte på att det inte fanns tv och musiksystem på dessa små rum till skillnad från de mer välutrustade LDR rummen. "I mean, in here, you might actually be able to enjoy a movie". Sköterskan svarade: "You can enjoy a movie in there (LDR) - as soon as you have your epidural". Sumit kokade lite men sa inget. Till slut delade sköterskan ut broschyrer om The Waters Pavilion till de som var intresserade. Där kan man, för en liten extrakostnad - bara 600 dollar per natt - bo under sina 48 timmar postpartum i en suite med två rum (ett för mamma, ett för familjen) med round-the-clock service inklusive en kock och in-room business center, flat screens etc. Vi är inte intresserade.

Nu söndag kväll. Och söndag kväll betyder att... Sumit lagar god middag! Hurra för det!

Sony Ericsson tar hem priset!

Sumits kollegas kommentar när hon såg bilden:
"You wore a suit?????????????????  I guess you thought were meeting the governor…"

Ikväll har vi varit på Governor's International Awards. En utställning (där Sverige representerades av Swedish American Chamber of Commerce) och cocktail mottagning följt av prisutdelning följt av buffémiddag. Sony Ericsson var nominerad i prestige-kategorin Best International Deal och Sumit var utsänd tillsammans med tre kollegor för att representera företaget. Framförallt highlightades företagens investeringar i Georgia och hur många nya jobb som har skapats. Och gissa vem som vann? Ja just det! Sony Ericsson tog hem det hela och "Sumi" Malhotra tog emot det stora priset å företagets vägnar.

Guvernören lyste med sin frånvaro liksom svenska konsuln. Men det var gott om konsulter som ville sälja alla möjliga tjänster till de nominerade företagen. Och gott om visitkort skickades fram och tillbaka över borden. Jag tror jag sålde i alla fall en mobiltelefon så jag drog mitt strå till stacken. All in all en trevlig kväll och jätteroligt att SE fick lite recognition!

Rock on tummy!

Belly Budsen har kommit!



En braig sak är att de har en delare så att jag kan lyssna på samma musik som magen och i alla fall kolla att det inte är alltför högt eller att stackaren ligger och lyssnar på gangsta rap av misstag...


Idag kom våra Belly Buds! Belly buds är hörlurar som man sätter på magen så att man kan spela upp ljud för bebisen. Man kan ju använda vanliga stora hörlurar också men med dessa som klistras på kan man påverka mer vart de sitter om man tex vet att bebisens huvud är långt ner. De ska även kunna användas för att uppmuntra bebisen att lägga sig i rätt läge - men då måste man väl verkligen veta vad bebben har för favoritmusik!

Jag börjar bli orolig för att bebisen kommer att bli värsta IT-nörden (och tro att min föreläsare är pappa) eftersom den vissa dagar får lyssna på flera timmar föreläsning i webbutveckling. I och för sig kanske bra grej om det är svårt att få honom/henne att somna i framtiden - att bara kunna spela upp lite föreläsningar. Men idag för första gången fick Smulis lyssna på klassisk musik medans jag började lära mig CSS!

Det sparkades för fullt där inne i magen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Låg h*n och diggade eller försökte h*n sparka av lurarna?

 

En rolig grej är att de har en applikation online som heter VoiceShare som man (tex grandparents) kan använda för att spela in meddelanden som man kan mejla till mamman som laddar ner och spelar upp för magen. På det sättet är rösten redan känd för bebisen när man träffas första gången. Belly Buds används tydligen flitigt av militärfamiljer där pappan är utomlands men ändå vill kunna prata med magen och vänja bebisen vid dess röst.

Hokus pokus? Kanske. Mest roligt för oss som föräldrar? Probably. Men ny research visar att foster i magen har ett minne redan från 30 veckor. Huruvida de lär sig så mycket i magen är inte klart. Samtidigt vet man att hjärnan växer och utvecklas för fullt de sista månaderna och gör en massa kopplingar. Och studien (mer om den på ABC här) visar tydligt att foster kan lära sig att känna igen ljud. Vi får väl se om det går att lugna vår lill* med Vivaldi när den kommer ut!

Träningstisdag

Igår var vi riktigt hurtiga i familjen Malhotra. Jag fick i måndags grönt ljus av OB:n att fortsätta träna som jag vill så länge det inte gör ont så jag tog igen förlorad tid med ett dubbelpass: yoga följt av vattengympa eftersom de råkar gå back-to-back på samma ställe på tisdag kvällar. Det var supersuperskönt att röra på sig igen och det var bara ett par rörelser som jag fick stå över eller modifiera. Hurra för det! Samtidigt en bit bort spöade Sumit sina kollegor i tennis. Jag hann se de sista seten och Sumit var hur pigg och fräsch som helst medans motståndaren såg ut att vara ganska färdig. Heja Sumit!

Lata amerikaner (är vi allihopa, allihopa, allihopa)

Som jag har berättat om förr har vår resa från "gud vad lata alla är här" till "fy vad skönt det är med complimentary valet" inte direkt varit en lång en.

I början skrattade vi gott åt mäklare som skakade på huvudet när vi tyckte att det var gångavstånd mellan lägenheten och Sumits kontor. Det är ett par kilometer och tar kanske 20 minuter att gå. Men vi har bara gjort det en gång vardera. OK. Det har varit för varmt egentligen hittils, så det kanske inte är så konstigt. Och det finns faktiskt inte trottoarer och bra gångväg hela vägen. Men det har lika mycket att göra med att alternativet är så enkelt. Bilen bor i ett garage två våningar ner (med hiss såklart), precis under vår lägenhet och alltså precis intill hissen. Det tar kanske 5 minuter att köra till Sumits kontor. På kontoret har Sumit garage med hiss upp till receptionen. Man behöver aldrig bli blöt om det regnar eller svettig när det är varmt. Det är för smidigt helt enkelt.

Allt i Buckhead ligger 5 minuter med bil från oss. Utanför varje mall eller mataffär eller restaurang har de gratis parkering och gott om platser. Det är egentligen bara hos vår OB, på sjukhuset där vi tar våra prenatal classes och hos barnläkaren som vi har fått betala dyr parkering. Där det inte finns bra parkering finns det valet parkering och det är inte sällan complimentary det med.

Så det har blivit att vi tar bilen snarare än går när det är biokväll på Phipps Plaza på gång. Phipps ligger bokstavligen mindre än ett kvarter från oss - vi ser in i garaget där vi parkerar från vårt köksfönster. Detsamma gäller till Bluepointe som ligger på andra sidan Phipps - där har de ju billig valet so why walk? Till Target som också ligger på andra sidan Phipps är det kanske inte så konstigt att vi tar bilen eftersom man oftast kommer ut därifrån med ett flak vattenflaskor eller liknande.

Vid Target finns också en Publix. Men när vi upptäckte att vi inte hade så mycket att göra middag av i torsdags så valde vi att åka till Bricktops, en trevlig resto vid Sumits kontor (complimentary valet!), for dinner istället för att ta oss till Publix och handla . Vi handlade faktiskt på vägen hem, men ändå.

Lata har vi onekligen blivit. I helgen frågade sig Sumit: "Why walk when you can drive?". Men det är samtidigt på något sätt vitsen med det här lilla livet. Atlanta är inte för oss (i alla fall inte än) en stad med supermycket charm och karaktär som vi kommer att sakna på det sätt vi saknar Stockholm när vi flyttar härifrån. Men livet här är otroligt smidigt och skönt och bara väldigt väldigt lätt. Och det är nog precis rätt tid för oss att ha det så så vi passar på och njuter och tar vara på det sköna och smidiga så mycket det går. För snart kommer livet bli lite mer logistiskt komplext!

Segt men skönt i Buckhead

Söndag eftermiddag och jag ska strax krypa ner för en siesta. Det är lite segt nu - jag sover dåligt i princip jämt. Sumit sover dåligt ungefär hälften av tiden. Jag börjar känna mig tung och lite otymplig och har inte varit såhär trött sen alldeles i början av graviditeten. Och så har jag lite foglossningskänningar som framförallt gör mig lite stressad och orolig inför de sista månaderna men också inte direkt hjälper sömnen då det känns som att jag kommer att tappa ena benet varje gång jag försöker vända på mig på natten. Så det är lite segt.

Men vilken perfekt helg at vara seg på! Första helgen utan någon som helst inplanerad aktivitet. Inga blöjkurser, inga shoppinguppdrag, inga early morning hikes, inte så mycket som en movie date hade vi på schemat. Vi mjukstartade med fredagslunch (eftersom vi hade varit på prenatal visit hos barnläkaren tillsammans) på Sumits vardagsfavorit Chipotle Grill som jag hade hört så mycket om. Efter lunch gick Sumit tillbaks till jobbet och jag kände mig som en riktig american housewife när jag stannade förbi Starbucks på väg in på Kroger för att handla lite groceries. På kvällen åt vi hemmagjord pizza och Ben & Jerry's framför tv:n och bara degade.

Igår somnade jag efter frukost och vaknade lagom till lunch. Efter lunch jobbade jag med min laboration medans Sumit storstädade. På kvällen var vi på Lenox Square en sväng och shoppade loss lite på Club Monaco. Middag blev nachos hemma kl. 22 på kvällen. Konstigt att vi sov dåligt efter det! ;-)

Idag har vi kollat lite på Phipps Plaza (det är mest window-shopping där för det är bara lyxbutiker som Barney's, Tiffany's, Cole Haan, Jimmy Choo osv). Vi var där kanske 45 minuter och jag var på damrummet 2 gånger. Sen satte vi oss i solen på uterserveringen på Tin Lizzy's bland alla margaritas pitchers och bloody marys och storskärmarna med football och baseball och åt lunch.

Det där stora vita som lyser är magen!

Sumit läser söndagstidningen medans vi väntar på vårt bord

Det är perfekt väder här nu. Kanske 26-27 grader på dagen, lite svalare på morgon och kväll. AC:n kickar knappt igång hemma och igår öppnade vi för första dörren till vår stora terass en stund på kvällen. Superskönt.

Nu siesta och sen får vi ladda om inför en busy busy week med OB-kontroll, prenatal class, yoga, combo (om jag får grönt ljus av OB:n imorgon), vattengympa, tennis, fotboll, Breastfeeding School (jag skämtar inte ens) och Everything you need to know about labor and delivery med den lite galna tanten som vi gick på Baby Basics Workshop hos. Puh! Plus jobb och plugg och allt det där andra. Ha en bra vecka ni med!