A bad day

Allt är inte guld och gröna skogar i Buckhead. När Sumit kom hem från jobbet på fredag kväll - med cookies och halloween cupcakes från kontorets halloween-firande i högsta hugg - möttes han av en gråtande Mina. Jag hade rest mig upp lite konstigt under eftermiddagen och foglossningssmärtan hade snabbt gått från ok till OMG-jag-kan-ju-inte-gå. Jag kunde knappt röra på mig överhuvudtaget och hade fått lite panik av chocken. Plötsligt såg jag framför mig hur bilkörning, yoga, vattengympa - ja, i princip allt som innebär självständighet och ett eget liv här för mig - skulle ryka. Det kändes som en bedrest-dom. Och 6ish veckor är ganska lång tid att ha ont i varenda lilla rörelse.

Superstjärnan Sumit lyckades lugna mig och få mig att ändra perspektiv från 'hur länge kommer jag ha ont efter födseln' till 'nu tänker vi bara på ikväll och hur vi ska hantera det nu' och jag kunde lugna ner mig, ta en alvedon, vila lite och sen försiktigt förflytta mig till badkaret och sen till soffan för lite middag. Jag kunde knappt gå och jag behövde hjälp för att sätta mig (och bara på en hög hög kuddar så jag inte behövde böja mig så lågt) och resa mig upp, och få av mig kläderna, och komma upp i sängen osv. Men vi tog oss igenom kvällen och paniken lade sig lite.

Halv3 på morgonen väcktes vi av det förskräckligt höga brandlarmet som hos oss låter mest i sovrummen. Larmet var igång rätt länge men vi såg aldrig någon rök, och det kom aldrig någon brandbil (brandstationen ligger ett kvarter härifrån). Några av grannarna stod ute vid poolen på innergården, men det var kallt och om det skulle brinna på riktigt känns det bättre att hoppa rakt ut från vår terass än att vara fast på innergården med stora staket ut mot gatan. Jag vet inte hur jag hade tagit mig över relingen runt terassen men Sumit hade en plan med stolar och barstolar och det hade nog gått... Så vi klädde på oss och satte på oss hörlurar och väntade tills larmet upphörde. Sen kunde jag inte sova för jag var så orolig över att bebisen inte hade rört sig under all dramatik. Larmet var så otroligt högt så jag tänkte att nu har bebben skrämts till hjärtstillestånd. Så stackars Sumit fick springa och hämta jus för att sockerchocka den lill* till lite rörelser och till slut kom det ett par sparkar så vi kunde slappna av.

Det var alltså en konstig kväll och natt och vi var rätt sega och kände oss lite mörbultade på lördag morgon.

Sen blev det faktiskt bättre under helgen. Nya grundnivån är helt klart sämre än innan fredag, men efter att ha varit out and about någon timme i lördags så kunde jag gå mer eller mindre normalt eller i alla fall långsamt men inte så långsamt och vaggigt så att folk stirrar. Detsamma idag.